Ingen av oss hade väl ens vågat hoppas på att vi skulle befinna oss där vi är nu. Jag har alltid sagt att jag inte tänker begära utav någon att de ska förstå vårt förhållande, eftersom jag vet att det är unikt (eller något..). Jag begär dock att de som står mig närmast ska vilja, för min skull, försöka förstå, då skulle jag vara nöjd.

Det känns som jag sviker min käresta. Min mor lyssnar heldre på och pratar med sina fördömande arbetskollegor än med mig. Självklart skriker de rakt ut i panik, när de inte känner varken mig eller honom, utan bara får en åldersskillnad kastad i ansiktet, det skulle jag oxå göra! Men nu är det ju han och jag!!

Jag försöker få henne att prata med mig, jag vill höra vad hon funderar på, och undrar. Jag vill svara öppet och ärligt, hjälpa henne förstå hur fint det egentligen är, det jag har hittat hos honom och han hos mig! Om inte ens hon kan ta min sida och stå bredvid mig i det här, hur ska det då gå?! FAN! Två dagar har jag nu försökt få kontakt med henne, försökt prata oss förbi det här. Hon använder samma ord hela tiden 'utnyttjad' och jag förstår inte vad det skulle ha med det hela att göra. Jag sviker honom.