Käre värld. Nej, det blev ingen mat igår, inte ens någon potatis. Jag kröp ner i sängen istället, han ringde och hörde hur matt jag var efter den här helgen, som för oss varit jobbig pga 'yttre omständigheter' (läs; hans familj).

- Har du ätit något än då?

- Nej men..

- Vad ska vi göra åt det då?

- Krypa ner i sängen så jag slipper tänka på det och sova

- Meen älskling, du kröp ju ner i fel säng. Kom hit så pratar vi mer sedan!

Jag kom dit, slängde armarna kring hans hals och det kändes som det var i sista stunden. Som att jag inte klarade av att stå på mina egna ben längre. Han blir lite till sig när jag gör så, när han känner hur mkt jag behöver honom. Han blir glad och rörd, och orolig. 'men älskade' sa han och ruskade om mig och trodde att jag skulle bli som vanligt efter en stund i hans närvaro. Det trodde jag med.

Men det funkade inte riktigt så igår. Vi gick in och satte oss i soffan, jag skakade och darrade och la all ev energi på att dölja det för honom, och misslyckades såklart. Jag vill inte att han ska behöva ta ansvar för det aldra sjukaste med mig. Jag ville inte ha någon mat, det slutade med att han åt mat och jag låg i soffan och hållde för näsan för att slippa steklukten från köket. När han ätit satt han sig ner bredvid mig och han konstaterade att jag fortfarande skakade. Han höll om mig en lång stund, så mysigt. och när han inte hade tid längre, och när jag hade slutat darra på värsta viset la han en filt över mig och en utav hans katter hoppade upp på min rygg.

Jag somnade igen där i hans soffa och vaknade lite senare och hörde att han var i köket och diskade. Jag kände mig helt annorlunda än innan jag somnat, allt var som vanligt. Jag gick in i köket och satte mig mot ett utav skåpen, med knäna uppdragna och huvudet bakåtlutat mot skåpet och blundade, lyssnade på honom när han diskade, småpratade lite för sig själv eller med mig eller med katterna. Där satt jag och ramlade tillbaka till verkligheten.

Kvällen blev bara bättre, jag började berätta vad som hänt under dagen, även om det inte var något särskilt så är det ändå sånt jag ville säga, sånt som jag tidigare inte orkade uppbåda kraft att säga. När jag väl börjat prata lossande allt på riktigt, och bäst av allt; vi fick så småningom till efterlängtat sex. Underbart sex, det är så skönt, det är så roligt och det är så mysigt att ha sex med honom! Åh! Och jag älskar allting som bidrar till att jag ligger där efteråt med världens största och fånigaste leende.. <3

Vilken kväll, jag var både på toppen och på botten samma kväll.

Okej. Nu sitter jag här och tittar på klockan som med stormsteg närmar sig middagsdags. Jag har dammat hela lägenheten för att försöka låtsas om att det inte är så, men jag måste gå in i köket och riva runt å leta mat. Men jag vill inte. Jag sätter heldre på en kopp kaffe och äter upp resten utav dagens fika när jag om en stund gått in och konstaterat att det inte finns något lockande i varken kyl eller frys. Men det vill jag inte. Åh suck. Jag önskar att det gick att knäppa med fingrarna å så hade man en tallrik mat på bordet.

Det blir väl som vanligt, jag kokar två potatisar och äter dem.

Åh! Vi har varit ett par så länge nu. Jag minns inte hur det var när det vanliga var att sova ensam. Ändå skäms jag något så enormt när jag fiser i hans säng!! Mest för att han ALDRIG gör det. Jag tror han har släppt sig två gånger i min närhet, dumma perfekta karl!!! :P

Värst är ju att jag fiser när jag sover. Och vaknar av ljudet! När det är försent, jag vaknar lixom för att skämmas, eftersom han oxå vaknar av det!! >_< baah.

Äsch. Skitsamma egentligen :) Var mysigt inatt, det var kallt i hans hus så vi turades om att värma varandras ryggar hela natten. Vad kan vara underbarare än det? :)

Alltså min bakgrund med karlar har ju inte på något vis varit något jag skryter om. Eskapader med gifta män, herregud! Men jag ångrar inget av det jag gjort egentligen, för det är ingen som kommit till skada, men jag inser att de är fullt möjligt att sådant beteende kan orsaka en hel del lidande för människor.

När man varit gifta i 20år, är man då så pass trygg i sin relation att man inte bryr sig ett skvatt om ens karl hånglar med en 20åring på en fest?? Min erfarenhet är att de flesta inte bryr sig så mkt, (och jag tror att det är för att de själva vill ha samma möjlighet om tillfälle bjuds).

Ah well. Facebook, detta djävulens påfund! Jag vill inte nämna hur många på min vänlista där vars karlar jag har testat (inte nödvändigtvis legat med!) men nu lät det som att det är jättemånga men några stycken är det. Och det är oftast fruarna som har fb och karlarna är för macho för att skaffa egen..

När jag skriver något, som nån utav de här kvinnorna gillar, eller kommenterar så får jag genast ett sug i magen. Blir lite illa till mods, såklart är det lite dåligt samvete, men alltså.. Det känns bara så absurt! Jag vet inte hur jag ska tänka, eller tycka. Känns så fånigt att spela spelet av att vi är vänner, när vi båda vet att vi avskyr varandra. För jag tror att man känner sånt, jag har svårt för att umgås runt kvinnor överlag, och jag tror kvinnor över lag har svårt att umgås med mig, ergo vi gillar inte varandra!

Undra hur det känns att ha ett ex på fb, eller vara vän med hans nya när hon skriver att 'ikväll blir det fredagsmys med älsklingen'..? Och man ser framför sig hur han lägger armen om henne i soffan, och hur han smeker hennes bröst medans han kysser henne? När man vet vilken slags behandlingt på ett ungefär som väntar henne inne i sovrummet..? VAD KÄNNER MAN DÅ?!

Jag vet att man förmodligen inte bryr sig så mkt. Men om man ska känna/tycka/tänka något, vad tänker man då? =P

Min älskade, det var ju han som från första början fick mig förstå att jag ens hade ett problem. Jag pratar med honom och försöker vara ärlig, men jag vill ju inte lägga ansvaret på honom, det är ju jag som är sjuk, så jag berättar inte allt. Jag vill inte komma till honom och säga 'hej älskling, jag kräktes idag' det blir lätt att jag känner mig fånig och som att jag gör mig till och överdriver för att han ska tycka synd om mig. Så vill jag såklart inte ha det!

Samtidigt så önskar jag ibland att han förstod lite bättre, men jag vet inte hur jag ska ge honom kunskapen att kunna hjälpa mig så jag kan vara bättre för honom. Det är nog den första nackdelen jag kommit på med att han är äldre, han ger inte fem öre för internet och google..

Viskade han i min nacke när vi skulle sova igår.

Det är inte enkelt längre min älskade.

och jag känner ibland att jag bara vill skrika att det är skitsamma med allting, och ibland känns det som att jag bara är ett hinder i hans liv och att jag borde kliva undan.

Men jag vill inte vara utan honom, jag älskar honom och jag vill att det ska funka mellan oss, jag vill att vi ska ha det sådär mysigt som jag vet att vi kan! och jag tror och vet att jag kan göra honom lycklig, hjälpa honom och ge honom ett bra liv!

Hela kvällen igår var så underbar, så som jag vill att mitt och vårat liv ska vara! Tills han gled in på ett ämne som fick mig att tänka på det som känns fel, och jag grät och var orättvis mot honom och han blev ledsen på mig.

Det borde inte vara såhär svårt. Vi borde inte ha dom här problemen, det är det som gör mig mest ledsen. Det borde inte vara svårt, han borde bara välja mig. Samtidigt så vet ju jag att föhållanden tar slut, och vi med vår åldersskillnad har väl knappast bättre odds än andra. Och när han för gott lessnat på mig och det tar slut, vill jag inte att han ska stå ensam i världen och jag vet inte hur jag kommer agera, om jag klarar av att bry mig om honom eller om jag ens överlever ensam. Jag känner trygghet i att de har en okej relation och därför vill jag inte förstöra något, de har gemensamma barn och de kommer finnas i varandras liv jag förstår det. Varför han ska spendera tio timmar i veckan (oftast mer!) med att hjälpa henne förstår jag däremot inte när jag vill ha mer tid med honom, och jag förstår inte varför han inte ser det lika som jag gör. ååh.

Nej, sannerligen kära du. Det är inte enkelt längre.

Så länge jag kan minnas har det aldrig känts speciellt mycket när någon rört vid mina bröst, eller nipples. Jag har sagt åt män att de får ta i ordentligt om de vill leka med tuttarna för annars tycker jag att det mest blir tråkigt.. :P

I typ två veckor har de till min förvåning varit superkänsliga! Han har knappt fått mer än rört vid dem och jag har tiotals gånger känt mig tvungen att ta bort hans händer. Det har varit jättemysigt, men samtidigt lite oroväckande. Han har sagt att det kanske beror på att jag snart ska ha mens och därför blivit mer känslig och han klagar inte hehe.. meen jag tänker att jag har haft mens förut och det har inte varit såhär. Jag har på riktigt varit orolig att jag blivit gravid. Idag sitter jag dock med världens mensvärk och hoppas att mina bröst fortfarande ska vara lika roliga om en vecka :)

Vi hade en så fin fredag, parmiddag <3

Det var underbart, mysigt och kul och UNDERBART!!

Sen sov vi hemma hos mig, och sen hade vi båda lite grejor att fixa med i morse, men sen åkte jag till honom igen. Vi hade det superbra, verkligen superbra! Vi busade med varandra, skrattade och jag njöt verkligen av varenda sekund, det kändes som vi flög fram på moln.

Så hör vi en bil på gården. Hans ex som dyker upp oanmäld, och jag blir skickad ner i källarn å gömma mig. Han gjorde henne den tjänst hon kom dit för att be om, och jag lyssnade på hur de pratade och skrattade ihop, och sen åkte hon.

Han kom till mig och trodde allt fortfarande var lika bra. Men jag ville inte prata med honom och jag ville inte att han skulle ta i mig. Det kändes hemskt, jag älskar honom men vill inte ha honom i samma rum. Jag sa att han ändå inte kan prata med mig just då, och bad honom lämna mig i fred. Det är ingen ide, jag blir bara orättvis och grinig när jag blir sådär.

Vi samsades inte innan jag var tvungen att gå och i dörren när han försökte charma mig så sa jag till honom att det känns som att allt är skitsamma allting. Han blev jätteledsen, och jag orkar inte bry mig.

Well. Nu har jag ätit massvis med lösgodis, varför inte lixom? Jag vet ju att jag ändå ska kräkas snart? Det är inte någon idé längre att försöka lura någon. Jag har fallit tillbaka, så fort jag blir stressad ledsen eller något inte faller mig i smaken så kräks jag.