Idag rakade jag  mig där nere, snacka om ovant. Till min stora förvåning gillade jag dock resultatet. Jag trodde att jag hade större, bulligare puppa än vad jag hade där under allt hår. Hejja min puppa!! Jag har inte rakat mig sedan alldeles i början utav puberteten, och då gjorde det förmodligen varken till eller ifrån med det lilla fjun man hade då. haha..

Mannen jag träffar, den äldre mannen, är väl förmodligen van något 'naturligare' underliv, och har redan kommenterat det faktum att jag trimmar och rakar bikinilinjen som att det är för mkt gjort. Så jag har inte ens haft en tanke på att raka mig sen jag började träffa honom. Meen för ett tag sen började jag lacka ur på allt hår och besvär, och dag när jag fick mens rakade jag bort allting.

Nu är jag rädd att jag ska få problem, infektioner eller skav eller klåda.. U name it. Eller att jag inte kommer våga säga till honom vad jag gjort :P Det var därför jag väntade till jag hade mens, då hinner det ju iaf växa ut lite innan han får se :P Hoppas det går bra.

Jag kan verklligen inte hålla något hemligt från honom. Han vet i förväg vad jag köpt till honom i present, julklapp och i överaskningspresent. Han vet om jag tyckte någon var het på festen och han vet om jag ätit en chokladbit.

Igår fick jag veta från annat håll något om hans son, något som han undanhållit sin far. Något som skulle göra honom väldigt besviken på sin son och något som han inte behöver veta, det skulle inte göra någon nytta alls. Jag känner att det inte alls är min sak att tala om det för honom. Så det känns jobbigt, att ha en hemlighet för honom. Men jag vet att det inte är min hemlighet, och att jag skulle hata mig själv om jag talade om det här för honom.

Anfall är bästa försvar, det känns som att det undermedvetet är så jag fungerar. Att jag visste att han skulle bli besviken på mig igår, och därför skyndade jag mig att bli arg först.. Helt sjukt! Jag kan för allt i världen inte minnas vad det var som gjorde så att allt blev fel mellan oss igår.

Min mor fällde en kommentar där hon antydde att hon, om hon tvingas välja sida, kommer att välja hans ex och inte mig, sin egna dotter. Jag vet att hon nog inte menade det så, men i mina öron blev det den innebörden. Och jag är SÅ TRÖTT på att alltid vara nummer två, bakom henne.

Vi pratade han och jag, och jag sa att jag skulle bli ledsen om han gick tillbaka till sitt ex, men inte lika ledsen som om han bytte ut mig mot random brud. Han sa att det var snällt sagt av mig, och det var det ju för jag har ju förståelse för att han kan sakna det som de hade..  Men i mina öron förvandlades det till att han bara väntade på att jag skulle lova honom och så skulle han springa tillbaka till henne.

Nyligen nämde han oxå att han tröttnat på att vara sin egen herre. Att alltid få göra som han vill, alltid bestämma mat själv och lata sig precis när han vill. Han saknade någon som tjatade på honom och sa emot, jag erbjöd mig att ställa upp men han var inte intresserad av det. Vilket jag tolkade som att det var hennes tjat han längtade efter, och hur illa är det inte om han längtar efter TJATET från sitt ex?!

Jag vet ju att jag vrider på allt till min nackdel, och att han inte vill höra när jag håller på så, det är ju klart han lessnar på att förklara sig hela tiden när det ändå är uppenbart vad han menar.. Men jag blir lite osäker på vart vi står, och jag blev JÄTTEledsen över min mammas kommentar..

Sen är det det där om tvåsamheten, jag kan inte det! Jag har aldrig levt i ett förhållande, jag har aldrig varit två. Han har alltid varit två, alltid bott ihop med henne (typ..) och det som är så självklart för honom känns ovant och konstigt för mig. Jag är inte heller beredd att kliva in i hans hus och fylla alla hål som hans ex lämnade, ja vill ta egen plats. Men ibland känns det som jag bara är i vägen.. och det är väl klart, att det är ovant allting för både han och mig. Det är ju inte konstigt egentligen :)

Vi pratade idag när han var lunchledig, och allt kändes mycket bättre! Vi båda var på bra humör, mådde bra och tyckte om varandra. Det känns skönare att åka till jobbet när vi haft ett fint samtal och inte behöver ha kvällen igår som tyger en hela jobb-passet! :) Han är så fin, och vi är så underbara! Ingen kunde vara bättre för mig, och jag är så glad att han förlåter mig om och om igen. Jag önskar att det inte behövde vara så.. men jag får lära mig, så småningom kanske jag oxå kan :) *kär*

Igår var det test på en utbildning jag har gått genom jobbet, dvs det var inte frivilligt och hade jag själv valt hade det absolut inte blivit den här utbildningen eftersom det är så långt ifrån en trygghetszon jag kan komma, jag gick den dessutom själv och hade inget stöd från någon jag kände. Jag var helt sönderstressad hela dagen då jag var tvungen att inse att jag inte skulle kunna undvika eller förneka det längre. Jag åt ingenting på hela dagen, satte mig i bilen på vägen dit och visste knappt hur man skulle göra med bilen. Dragläge, växla.. näe, allt var som bortblåst. Jag skakade hela tiden och stannade halvvägs och klev ur bilen, trodde jag skulle kräkas, men lyckades undvika det. Jag sa till mig själv att jag var tvungen att ta mig själv i kragen! Det är inte ett alternativ att må dåligt, det funkar inte. Jag ryckte upp mig, stängde av mig själv och gick på autopilot. Testet gick såklart utmärkt, och det är så skönt att det är över, självfallet är jag stolt och det känns bra att ha det här i bagaget, men igår var ingen rolig dag.

Han ringde igår och frågade när jag kunde komma dit. Jag sa att jag inte ens visste hur jag skulle ta mig ur soffan och in i duschen, men att jag skulle höra av mig sen. Så småningom gjorde jag mig själv 'presentabel' och for till min älskade :) Väl där, så  brast det, flera gånger om. Jag grät floder, utan att ha någon direkt anledning, kunde inte förklara mig. Han blev jätteorolig och jag försökte förklara för honom att det måste vara för att jag haft en jobbigt dag. Jag skrattade samtidigt som tårarna rann, och han blev nog rädd och förvirrad. Jag kände mig som en barnunge när jag satt där och hulkade och grät.

Så fort han höll om mig så grät jag, och så fort han lämnade mig grät jag. Man kan säga att jag grät hela kvällen, och det var så skönt. Allt som jag stängt in hela dagen för att överleva fick rinna ut. Jag somnade alldeles utmattad i hans säng medans han fortfarande låg och funderade på om han ville älska med mig eller inte. Jag visste att även han var för trött, och när jag är i det skick jag var så kan det omöjligt bli ett bra ligg ändå. Så jag somnade och gjorde valet åt honom :P Och jag är SÅ oerhört glad att jag kan få vara så.. knäpp! som jag var igår, och han ändå kommer och lägger sig nära i natten, och på morgonen säger att han älskar mig och kysser min sovande kind när han åker till jobbet. Jag mår något bättre idag, men är lite medtagen av hur illa jag mådde av en så liten grej som den där utbildningen. Gruvar mig för å åka till jobbet, och låtsas att jag tog det hela med en klackspark..

Hungrig eller mätt, två känslor som jag inte kunnat identifiera på många år, jag tror det gått många år sedan jag slutade känns båda två. I sommras hade jag ju min första friska period, sen jag började med allt det här.

Jag vet hur märkligt det kändes första gången jag satt vid datorn och tänkte 'jag börjar bli hungrig' och sedan såg mig förvirrat omkring, och blev överlycklig. JAG VAR HUNGRIG! :) Det var som sagt mäktigt. Eller när jag började bajsa varje dag, inget ni ville veta kanske, men det brukade gå minst en vecka mellan varje gång förut. Mättnadskänslan har jag inte ännu fått kläm på, men jag går efter klockan och gör i ordning vad som ser lagomt ut, och jag hoppas att jag lär mig snart att bli mätt oxå :)

Jag tror inte någon som inte varit i det här själv, ens kan tänka sig hur det är. På samma sätt som jag inte kan föreställa mig ett liv där jag kan låta min kropp känna efter, eftersom jag för länge sedan förstört det för mig själv.

Woah! Jag är så stolt över mig själv, och skäms litet. Igår morse sög jag av honom. Vi hade sex på kvällen, och på morgonen och det avslutades med att jag sög av honom. Det var inte alls så 'hemskt' som jag föreställt mig. Inte den 'sprut-attack-i-ögat' scenario jag väntat mig.

Jag menar, visst, det var säkert inget bra och det var nog mest hans förtjänst. MEN jag sög av honom, fick hela satsen i munnen :) efteråt rann det ut lite mer, så jag slickade i mig det oxå. Men det tror jag var fel, han sa lite darrigt att det var för känsligt på toppen alldeles efteråt, så det var nog inte så skönt :P

MEN JAG SÖG AV HONOM :)

det trodde jag aldrig jag skulle klara av / vilja.

Jag känner mig som en stygg flicka, och skäms

men det känns så bra oxå.

I onsdags var jag ut på krogen med en väninna, och några till, jag tog det lungt, men det blev såklart sent och vi hade supertrevligt hela gänget. Som alltid om jag går ut eller går på fest el liknande, så räknar han med att jag ska hitta någon ny, han förstår inte att för mig finns det bara honom! Han hade varit rätt nere, och var rätt förvånad över att jag 'återvände', samtidigt som jag gillar att höra att han är orolig att mista mig är det lite jobbigt eftersom han är så pass seriös med sin oro.. Jag får bevisa för honom tillräckligt många gånger att han inte behöver oroa sig :)

Well, vi älskade lite och sen låg vi och myste och pratade en stund. Han klev upp och skulle fixa något, och jag hade somnat när han kröp ner i sängen sen, jag vaknade inte ens. Vaknade i morse när klockan ringde och kröp in i hans famn och vi sa fina morgonord, jag sa att jag inte mindes när han kom och la sig igår, han sa att jag hade sovit som en stock och varit varm som ett element :) Bra det, han som varit lite förkyld. Det var så himla mysigt!

Jag älskar att vara så trött som jag var igår, och att få somna under hans beskydd. Tryggheten i att veta att han kommer att krypa ner bredvid så småningom, lägga sig alldeles nära och hålla om mig hela natten igenom. Och om han släpper mig så betyder det bara att han vill att jag ska hålla om honom. Vi har det fint ihop, ingen kan påstå något annat :)

Han ringde igår och hade själv haft en bra dag, så jag släppte fasaden och han hörde direkt att igår var det jag som behövde honom. Han förstod, och visste att jag bara behövde höra honom prata. Han pratade och pratade, om det ena och det andra. Första gången han ville säga godnatt svarade jag inte, och då pratade han vidare en stund, utan att kräva så mkt till svar eller en förklaring från mig. Jag blir uppfylld av tacksamhet när han gör så. När han egentligen vill gå och lägga sig, men offrar några minuter på att prata lite mer med mig bara för att jag är trasig <3

I morse stod han i dörren och vinkade när jag åkte förbi. Jag skickade ett cheesy sms på förmiddagen 'Fina du! Du räddade mig igår, tack <3'

Jag är så glad att jag har honom