Kräktes ikväll. Efter en minst sagt stressad kväll/natt, skrik och bråk med nära och kära på förmiddagen, hetsätning av lösgodis på em och jobb på kvällen. När allt lugnat sig återvände jag till samma fallgrop som alltid, WC'n.

Gick till datorn nu efteråt och har googlat på proana och videor med bulimi, tips för folk med ätstörningar osv. Jag känner mig bara som en misslyckad jävla anorektiker, tänk om jag oxå kunde låta bli att äta, utan att kasta i mig allt äckligt sedan. suck! jag väger som två anorektiker.. nåja, nästan, men vafalls! det är ju galet. halva mig vore nog.. FAN.

Som jag skrivit blir det här en till helg utav den jobbigare sorten. Så jag bokade precis biljetter till ett evenemang ikväll, en roande teatergrej som jag velat gå på hela vintern men inte lyckats ragga sällskap till! Ikväll går jag, ensam, om jag pallar dvs. Men jag vet inte, jag är övertygad om att han kommer bli svartsjuk. En karl som försökt scora med mig är med i uppsättningen.  Inte för att det gör någon skillnad för mig, jag vill bara slippa vara ensam och behöva tänka ikväll. Dessutom är jag säker på att det blir skitkul :)

Jag har precis återhämtat mig och vågat tro på att det kommer att vara han och jag nu. Att det ska få vara sån där trygg vardag ett tag, han och jag, som jag längtar efter, jag riktigt njöt av att kunna vara sådär kär och mysig.. Han släpper bomben, familjen kommer den här helgen med. Och han pratar vidare och hoppas väl att jag inte ska reagera på det. Han säger att det känns så bra mellan oss nu och att han ser ljuset.

Själv sitter jag redan och gråter och svarar 'du släckte ju precis..' det känns som ridån dras ner och jag stänger av alla känslobroar, för att inte bli ledsen och sårad den kommande veckan, den hela vecka som vi inte vet om vi kommer kunna sova ihop. Jag vet att det inte är hans fel, men jag tänker oxå på att det är han som har lösningen och makten.

Själv har jag utmanat mig, startar idag. 80 dagar, 111 och 64 cm. Det här är även de åttio dagar jag vill klara utan att sätta för mkt press på honom. Måste försöka komma ihåg de bara..

Ah juste.. en header oxå.. nå?

Igår var en helt underbar kväll, den finaste på länge. Och det beror endast på att det kändes som att vi var på riktigt! Jag skjutsade honom till och från bussen, jag släppte in hans katter när han var borta och jag låg i hans säng och väntade på att han skulle ringa efter skjuts. Som.. om vårt förhållande var helt vanligt :)

MYSIGT!

Käre värld. Nej, det blev ingen mat igår, inte ens någon potatis. Jag kröp ner i sängen istället, han ringde och hörde hur matt jag var efter den här helgen, som för oss varit jobbig pga 'yttre omständigheter' (läs; hans familj).

- Har du ätit något än då?

- Nej men..

- Vad ska vi göra åt det då?

- Krypa ner i sängen så jag slipper tänka på det och sova

- Meen älskling, du kröp ju ner i fel säng. Kom hit så pratar vi mer sedan!

Jag kom dit, slängde armarna kring hans hals och det kändes som det var i sista stunden. Som att jag inte klarade av att stå på mina egna ben längre. Han blir lite till sig när jag gör så, när han känner hur mkt jag behöver honom. Han blir glad och rörd, och orolig. 'men älskade' sa han och ruskade om mig och trodde att jag skulle bli som vanligt efter en stund i hans närvaro. Det trodde jag med.

Men det funkade inte riktigt så igår. Vi gick in och satte oss i soffan, jag skakade och darrade och la all ev energi på att dölja det för honom, och misslyckades såklart. Jag vill inte att han ska behöva ta ansvar för det aldra sjukaste med mig. Jag ville inte ha någon mat, det slutade med att han åt mat och jag låg i soffan och hållde för näsan för att slippa steklukten från köket. När han ätit satt han sig ner bredvid mig och han konstaterade att jag fortfarande skakade. Han höll om mig en lång stund, så mysigt. och när han inte hade tid längre, och när jag hade slutat darra på värsta viset la han en filt över mig och en utav hans katter hoppade upp på min rygg.

Jag somnade igen där i hans soffa och vaknade lite senare och hörde att han var i köket och diskade. Jag kände mig helt annorlunda än innan jag somnat, allt var som vanligt. Jag gick in i köket och satte mig mot ett utav skåpen, med knäna uppdragna och huvudet bakåtlutat mot skåpet och blundade, lyssnade på honom när han diskade, småpratade lite för sig själv eller med mig eller med katterna. Där satt jag och ramlade tillbaka till verkligheten.

Kvällen blev bara bättre, jag började berätta vad som hänt under dagen, även om det inte var något särskilt så är det ändå sånt jag ville säga, sånt som jag tidigare inte orkade uppbåda kraft att säga. När jag väl börjat prata lossande allt på riktigt, och bäst av allt; vi fick så småningom till efterlängtat sex. Underbart sex, det är så skönt, det är så roligt och det är så mysigt att ha sex med honom! Åh! Och jag älskar allting som bidrar till att jag ligger där efteråt med världens största och fånigaste leende.. <3

Vilken kväll, jag var både på toppen och på botten samma kväll.

Okej. Nu sitter jag här och tittar på klockan som med stormsteg närmar sig middagsdags. Jag har dammat hela lägenheten för att försöka låtsas om att det inte är så, men jag måste gå in i köket och riva runt å leta mat. Men jag vill inte. Jag sätter heldre på en kopp kaffe och äter upp resten utav dagens fika när jag om en stund gått in och konstaterat att det inte finns något lockande i varken kyl eller frys. Men det vill jag inte. Åh suck. Jag önskar att det gick att knäppa med fingrarna å så hade man en tallrik mat på bordet.

Det blir väl som vanligt, jag kokar två potatisar och äter dem.

Åh! Vi har varit ett par så länge nu. Jag minns inte hur det var när det vanliga var att sova ensam. Ändå skäms jag något så enormt när jag fiser i hans säng!! Mest för att han ALDRIG gör det. Jag tror han har släppt sig två gånger i min närhet, dumma perfekta karl!!! :P

Värst är ju att jag fiser när jag sover. Och vaknar av ljudet! När det är försent, jag vaknar lixom för att skämmas, eftersom han oxå vaknar av det!! >_< baah.

Äsch. Skitsamma egentligen :) Var mysigt inatt, det var kallt i hans hus så vi turades om att värma varandras ryggar hela natten. Vad kan vara underbarare än det? :)

Alltså min bakgrund med karlar har ju inte på något vis varit något jag skryter om. Eskapader med gifta män, herregud! Men jag ångrar inget av det jag gjort egentligen, för det är ingen som kommit till skada, men jag inser att de är fullt möjligt att sådant beteende kan orsaka en hel del lidande för människor.

När man varit gifta i 20år, är man då så pass trygg i sin relation att man inte bryr sig ett skvatt om ens karl hånglar med en 20åring på en fest?? Min erfarenhet är att de flesta inte bryr sig så mkt, (och jag tror att det är för att de själva vill ha samma möjlighet om tillfälle bjuds).

Ah well. Facebook, detta djävulens påfund! Jag vill inte nämna hur många på min vänlista där vars karlar jag har testat (inte nödvändigtvis legat med!) men nu lät det som att det är jättemånga men några stycken är det. Och det är oftast fruarna som har fb och karlarna är för macho för att skaffa egen..

När jag skriver något, som nån utav de här kvinnorna gillar, eller kommenterar så får jag genast ett sug i magen. Blir lite illa till mods, såklart är det lite dåligt samvete, men alltså.. Det känns bara så absurt! Jag vet inte hur jag ska tänka, eller tycka. Känns så fånigt att spela spelet av att vi är vänner, när vi båda vet att vi avskyr varandra. För jag tror att man känner sånt, jag har svårt för att umgås runt kvinnor överlag, och jag tror kvinnor över lag har svårt att umgås med mig, ergo vi gillar inte varandra!

Undra hur det känns att ha ett ex på fb, eller vara vän med hans nya när hon skriver att 'ikväll blir det fredagsmys med älsklingen'..? Och man ser framför sig hur han lägger armen om henne i soffan, och hur han smeker hennes bröst medans han kysser henne? När man vet vilken slags behandlingt på ett ungefär som väntar henne inne i sovrummet..? VAD KÄNNER MAN DÅ?!

Jag vet att man förmodligen inte bryr sig så mkt. Men om man ska känna/tycka/tänka något, vad tänker man då? =P