Jag har precis återhämtat mig och vågat tro på att det kommer att vara han och jag nu. Att det ska få vara sån där trygg vardag ett tag, han och jag, som jag längtar efter, jag riktigt njöt av att kunna vara sådär kär och mysig.. Han släpper bomben, familjen kommer den här helgen med. Och han pratar vidare och hoppas väl att jag inte ska reagera på det. Han säger att det känns så bra mellan oss nu och att han ser ljuset.

Själv sitter jag redan och gråter och svarar 'du släckte ju precis..' det känns som ridån dras ner och jag stänger av alla känslobroar, för att inte bli ledsen och sårad den kommande veckan, den hela vecka som vi inte vet om vi kommer kunna sova ihop. Jag vet att det inte är hans fel, men jag tänker oxå på att det är han som har lösningen och makten.

Själv har jag utmanat mig, startar idag. 80 dagar, 111 och 64 cm. Det här är även de åttio dagar jag vill klara utan att sätta för mkt press på honom. Måste försöka komma ihåg de bara..

Ah juste.. en header oxå.. nå?