Jag känner mig så fet och misslyckad, det slog mig just att mitt missnöje med livet, allt och tillråga på allt vår relation kanske har med det att göra! Jag har tänkt i veckor att det är dags att ta tag i mig själv, inte äta så mkt onyttigt och röra på mig mer. Jag har länge varit tvungen att slå bort tankarna på nyttig mat och träning, för att få plats med tankarna att det är bra att äta.

Även om jag inte ännu får in tre måltider per dag, känns det som att jag är redo. Ja ska prova, och jag tänker att om jag skriver det här, blir det som ett löfte till någon och chansen att jag gör något blir större! Bokat in spinningpass i morgon och nu när jag publicerat det här kör jag ett gäng situps, några bröstövningar och lite armar. Heja mig!

Jag var på fest igår, min älskade var gullig nog att köra mig både dit och hem. Jag sa att han helt säkert vore välkommen om han följde med, och att min kväll hade blivit ännu roligare om han gjort det. Men han ville inte, så jag bråkade inget mera. Jag sa att jag inte vile åka hem före elva, två minuter över elva ringer han och frågar om han kan komma och hämta mig. Festen har väl varit upp på sin topp och även om det fortfarande var skitkul så brukar jag tycka om att gå därifrån innan det går utför. Och innan han kom dit så hade folk börjat åka hem, och de som var kvar vart för fulla så jag var nöjd med att åka hem.

Lycklig som en sate satte jag mig i hans bil, alldeles lgomt full och nöjd. Började resan hemåt, men insåg snart att jag inte skulle få sova hemma hos honom och att han inte tänkte sova hemma hos mig heller. Jag blev ledsen, och när jag är ledsen blir jag orättvis. Jag hatar det med mig själv. Att när jag känner mig orättvist behandlad drar jag upp annan skit som inte alls hör dit. Men jag insåg att det är bäst att vara tyst 'har man inget snällt att säga ska man hålla käften' tänkte jag och knep igen. Han följde mig hem och sa att han kunde stanna en stund. Jag sket i vilket, anfall är bästa försvar, och jag la mig i sängen.

Han försökte prata förstånd med mig, men han förstår inte mig och jag förstår inte honom, det leder ingen vart sådana här gånger när ingen är beredd att lyssna på riktigt. Jag hade stoppat grejerna på öllburkarna som man öppnar dem med i bh'n hela kvällen, jag gav honom en och sa "undra om du minns hur det här funkar för du får bara en chans, här får du en pussbiljett av mig". Han sa okej, tog emot den och gav mig en puss. Sen sa han att jag fick tillbaka den och han ville ha en puss till, men då förklarade jag att det inte var någon pussbiljett längre, och att om han ger tillbaka den blir det en knullbiljett. Han blev förvånad och frågade om jag ville knulla, jag sa ja, och så gjorde vi det. Sen somnade vi och jag väntade mig hela natten att han skulle kliva upp och försvinna, som han alltid gör, men han låg kvar. Jag älskar att vakna med honom bredvid, det känns så rätt. Vi pratade och kramades men jag kände att jag fortfarande var lite arg, han började smeka mig medans jag låg på mage och det slutade med att han tog mig bakifrån <3

Han var mer dominant än någonsin förut, och jag fick stå på knä. Förut har jag bara fått ligga platt. Nu fick jag stå på knä och han tog tag om mina höfter och mina skinkor, han stoppade in fingrar i rumpen samtidigt och han passade på att smeka klitoris. Bäst av allt var hur han tog i mig för att kunna jucka hårdare, dominant karl <3 mm.. nöjd tjej idag! bra fest, och två bra ligg inom loppet av.. typ 15h, vad mer kan man begära utav livet? =)

Jag var så arg igår, det kändes som pms även om det är veckor till mens. Jag riktigt kokade inombords och jag visste att jag inte INTE skulle klara av att uppföra mig. Han ringde och jag sa att vi borde strunta i att träffas, men han vägrade inse vad jag sa. Så på pintjiv, nästan, åkte jag dit och gick in i hans sovrum och satte mig där. Han larvade sig som om allt vore som vanligt, han blev varse om att så inte var fallet. Efter en stund rann jag över, skällde ut honom efter noter och talade om allt jag stör mig på, allt som får mig må dåligt och allt som på något vis skulle kunna tänkas vara hans fel. Jag sa även såklart att jag var så arg att jag inte uppförde mig normalt och att han fick ha överseende med det eftersom han sagt åt mig att komma dit. Och jag talade även om min delaktighet i allt som är fel, så jag försökte vara rättvis, även om jag var arg.

Vi pratade, han tog till sig och han lät som att han förstod. Men vem vet egentligen om han gjorde det. När vi pratat igenom det mesta frågade han om jag ville älska med honom. Jag svarade 'Nej. Jag vill bli påsatt, nu.' Han skrattade och började smeka av mig kläderna, rullade över mig på mage och började försöka ta sig in i mig bakifrån. Vi har ju inte riktigt fått kläm på det där så det funkar dåligt, men han vet att jag tycker om det. jag tycker att det är minst lika skönt när han är utanför och försöker ta sig in i mig, medans han skrattar och tycker det är värdelöst. Igår när jag ändå var i farten talade jag om det för honom. 'Du bara skrattar, om du visste hur skönt det där är.. även om vi inte lyckas riktigt är det sjukt skönt. Så du vet' Vi fortsatte och tillslut funkade det, så han satte på mig och jag blev lite snällare. Jag vände på mig och vi fortsatte tills det gick för honom, jag älskar när han kommer. Han hämtade papper och torkade och la sig sedan bredvid och sa;

'Jag älskar dig. Förstår du vilken tur jag har? Du kommer hit, å talar om för mig vilken skitstövel jag är och hur jag missbrukar dig. Ändå kommer du hit till mig? och när du skällt färdigt låter du mig ligga med dig.. Jag trodde inte det fanns kvinnor som du..'

Håhåjaja.. Usch. Det är hemskt att må såhär, känner mig alldeles virrig i huvudet. Så trött, och så rastlös och frustrerad. Jag vet inte ens vad jag vill ha, vet bara att jag är missnöjd. Och det är inte riktigt snällt, jag vet. Jag ska försöka skärpa mig..

och inte helle mjukt bröd. Men det funkar just nu, även om det är bara deg. Mjukt bröd med varm mjölk till frukost. Och pannkakor med blåbär till lunch. Det är gott, även om det inte låter rätt i mitt huvud så känns det okej med magen. Det funkar. Jag tror jag har fasat ut middagen, jag vet inte hur jag ska göra för att komma igång igen.. Det är så svårt att få tid till det vid samma tid varje dag, stress.

Förövrigt är idag en dag att fira. Jag har inte kräkts på en månad. Det är första gången på flera år, jag är så stolt. Lite matt just nu, men jag är verkligen stolt över mig själv. Förhållandet till img själv är på topp, förhållandet till min karl är lite ansträngt. Vi får väl se.

Det är så lätt att fokusera fel. Jag vet inte om det ska vara så, men just nu är det så. Jag är i obalans, stressad och orolig över allt. Tankarna glider så lätt in på hur jag inte fick en kyss på tolvslaget den 31dec och på hur mkt han 'måste' vara med sitt ex och att jag alltid får vänta. Det finns mkt som inte är riktigt okej, men inget som är riktigt dåligt heller. Jag älskar honom och han älskar mig, på ett så fint sätt som jag aldrig trodde var möjligt!

Det är iaf så mycket roligare att tänka på att jag aldrig sover så skönt som den stunden när jag gått till sängs och han fortfarande är uppe, jag är så säker på att han kommer krypa ner om en stund och jag kommer vakna till och le en smula. Kanske får jag en kyss, och sedan lägger han sig alldeles nära och lägger armen om mig och vi somnar. Senare i natten kommer jag vakna av att han tycker det har blivit för varmt och släpper taget om mig, han vänder sig om, ibland i sömnen, och jag vet att det är alldeles okej med honom om jag lägger min arm om honom istället så jag följer efter. Vi dansar så, nätterna igenom. Och jag saknar det när jag jobbar, när något känns svårt och egentligen saknar jag det hela tiden. Dansande nätter.

Jag gillar den där kramen jag får när vi ses för första gången på nån dag, när det bara är att kasta sig in i hans famn och försvinna. In i tryggheten och veta att nu kan inget ont hända mig, inte så länge han vill hålla om mig så! Jag kramar honom hårt, och det känns som att hans händer täcker hela min rygg, hans mysiga händer.

Jag tycker om när han lägger handen bakom mitt huvud när vi kramas eller pussas, nästan nere i nacken. Jag vet inte varför, men det är helt underbart!

Och jag gillar när han lägger handen alldeles nedanför mitt bröst, speciellt mitt högra. Det måste vara någon erogen zon, för varje gång han gör det, så känns det som att jag blir knäsvag i hela kroppen. Som en fnittrig liten flicka.

Jag blir överväldigad av känslor när jag är jättedeppad, oavsett om det har med honom att göra eller inte, och jag försöker gömma mig. Jag ligger oftast i soffan eller sängen då, och han sätter sig på huk och bara tittar på mig. Som för att läsa mina tankar, för att kunna förstå och för att kunna hjälpa hans trasiga lilla tjej. Jag behöver inte säga någonting och han säger alltid rätt saker och bara hans varma blick kan ibland vara nog för att jag ska ta ett djupt antag och släppa allt jobbigt och komma tillbaka till verkligheten :)

Alltså. HUR är det möjligt att folk inte förstår det fina i vår relation, varför har jag så svårt att förmedla det till min familj? Han är fin för mig, och jag är fin för honom, hoppas jag. Kärlek, när den är som finast. Kanske just för att den blandas med saker som uteblivna kyssar, kan vi se hur fin den är i vardagen!

Idag rakade jag  mig där nere, snacka om ovant. Till min stora förvåning gillade jag dock resultatet. Jag trodde att jag hade större, bulligare puppa än vad jag hade där under allt hår. Hejja min puppa!! Jag har inte rakat mig sedan alldeles i början utav puberteten, och då gjorde det förmodligen varken till eller ifrån med det lilla fjun man hade då. haha..

Mannen jag träffar, den äldre mannen, är väl förmodligen van något 'naturligare' underliv, och har redan kommenterat det faktum att jag trimmar och rakar bikinilinjen som att det är för mkt gjort. Så jag har inte ens haft en tanke på att raka mig sen jag började träffa honom. Meen för ett tag sen började jag lacka ur på allt hår och besvär, och dag när jag fick mens rakade jag bort allting.

Nu är jag rädd att jag ska få problem, infektioner eller skav eller klåda.. U name it. Eller att jag inte kommer våga säga till honom vad jag gjort :P Det var därför jag väntade till jag hade mens, då hinner det ju iaf växa ut lite innan han får se :P Hoppas det går bra.

Jag kan verklligen inte hålla något hemligt från honom. Han vet i förväg vad jag köpt till honom i present, julklapp och i överaskningspresent. Han vet om jag tyckte någon var het på festen och han vet om jag ätit en chokladbit.

Igår fick jag veta från annat håll något om hans son, något som han undanhållit sin far. Något som skulle göra honom väldigt besviken på sin son och något som han inte behöver veta, det skulle inte göra någon nytta alls. Jag känner att det inte alls är min sak att tala om det för honom. Så det känns jobbigt, att ha en hemlighet för honom. Men jag vet att det inte är min hemlighet, och att jag skulle hata mig själv om jag talade om det här för honom.

Anfall är bästa försvar, det känns som att det undermedvetet är så jag fungerar. Att jag visste att han skulle bli besviken på mig igår, och därför skyndade jag mig att bli arg först.. Helt sjukt! Jag kan för allt i världen inte minnas vad det var som gjorde så att allt blev fel mellan oss igår.

Min mor fällde en kommentar där hon antydde att hon, om hon tvingas välja sida, kommer att välja hans ex och inte mig, sin egna dotter. Jag vet att hon nog inte menade det så, men i mina öron blev det den innebörden. Och jag är SÅ TRÖTT på att alltid vara nummer två, bakom henne.

Vi pratade han och jag, och jag sa att jag skulle bli ledsen om han gick tillbaka till sitt ex, men inte lika ledsen som om han bytte ut mig mot random brud. Han sa att det var snällt sagt av mig, och det var det ju för jag har ju förståelse för att han kan sakna det som de hade..  Men i mina öron förvandlades det till att han bara väntade på att jag skulle lova honom och så skulle han springa tillbaka till henne.

Nyligen nämde han oxå att han tröttnat på att vara sin egen herre. Att alltid få göra som han vill, alltid bestämma mat själv och lata sig precis när han vill. Han saknade någon som tjatade på honom och sa emot, jag erbjöd mig att ställa upp men han var inte intresserad av det. Vilket jag tolkade som att det var hennes tjat han längtade efter, och hur illa är det inte om han längtar efter TJATET från sitt ex?!

Jag vet ju att jag vrider på allt till min nackdel, och att han inte vill höra när jag håller på så, det är ju klart han lessnar på att förklara sig hela tiden när det ändå är uppenbart vad han menar.. Men jag blir lite osäker på vart vi står, och jag blev JÄTTEledsen över min mammas kommentar..

Sen är det det där om tvåsamheten, jag kan inte det! Jag har aldrig levt i ett förhållande, jag har aldrig varit två. Han har alltid varit två, alltid bott ihop med henne (typ..) och det som är så självklart för honom känns ovant och konstigt för mig. Jag är inte heller beredd att kliva in i hans hus och fylla alla hål som hans ex lämnade, ja vill ta egen plats. Men ibland känns det som jag bara är i vägen.. och det är väl klart, att det är ovant allting för både han och mig. Det är ju inte konstigt egentligen :)

Vi pratade idag när han var lunchledig, och allt kändes mycket bättre! Vi båda var på bra humör, mådde bra och tyckte om varandra. Det känns skönare att åka till jobbet när vi haft ett fint samtal och inte behöver ha kvällen igår som tyger en hela jobb-passet! :) Han är så fin, och vi är så underbara! Ingen kunde vara bättre för mig, och jag är så glad att han förlåter mig om och om igen. Jag önskar att det inte behövde vara så.. men jag får lära mig, så småningom kanske jag oxå kan :) *kär*