Kära nån. Jag var, inte så glad när han kom hit. Men jag talade om varför, och jag försökte finnas där för honom när han pratade om hur ledsen han är över ett problem han har. Jag vet inte varför, men han satte verkligen på mig sen. Och det var länge sedan, jag vet inte om han någonsin knullat mig så brutalt. Jag var inte alls intresserad när han började försöka, jag nobbade honom flera gånger, men han såg att jag ändå gillade att han rörde vid mig. Jag fick till och med oralsex, och det är mer undantag än regel numer, för båda oss. Men igår fick jag det, och sen knullade han mig. WOAH! :)

Länge och hårt. Det som hände i min säng igår kan man inte kalla för älskog, mums! När jag tittade på honom såg jag det där ansiktet igen, det han hade första gången jag sög honom, kåt och galen ansiktet. I jämförelse med hur han oftast ser ut ser han ut som ett monster och en sexgalning :D Jag älskar det ansiktet, jag vet inte varifrån det kom igår. Vi båda hade tröjorna kvar på så han 'kunde inte' spruta, och han knullade mig på gränsen till att han skulle komma, hela tiden. Och jag kan inte säga nog många gånger att han knullade mig, hårt, hårt och länge. BÄSTA SEXET EVER! När han rullade av mig var jag så blöt, långt ner på låren var jag täckt av mina safter. Jag försökte ge mig själv orgasm, men jag var redan så överstimulerad, eller något, att det inte gick. aah. han lämnade mig heelt tillfredsställd igår. mm..

Jag gillar när det blir såå flåsigt att det kommer ljud per automatik från mig som jag inte kan hindra. Jag försöker vara tyst, men jag stönade och kastades omkring.. mm.. Jag förstod redan när han började smeka mig, och tog tag i mina ben att det skulle bli bra. att han kände sig dominant igårkväll :) :)

Igår kunde vi inte ses, vi pratade bara om i telefon. Vi pratade om hur vi skulle ses ikväll, standard är ju att vi sover och är hos honom, eftersom han har hus. Det var osäkert om allt kunde vara som vanligt ikväll, och det skulle kanske bli så att han hälsade på mig istället. Då frågade jag om han tänkte sova kvar, och antog att jag självklart skulle få ett ja till svar. Han sa 'njaa, det är tveksamt.. det är ju så jobbigt att sova i en lägenhet'.

Jag blev minst sagt paff. Jag sa att han gör mig ledsen när han säger så, han förstår det kanske inte men det gjorde lite ont att höra. Han skrattade bort när jag sa att det gjorde mig ledsen. Visst förstår jag honom, han har alltid bott i hus, och tycker det är skämmigt att gå ut härifrån till bilen om mina grannar ser honom.. men ÄNDÅ! Jag bytte taktik, nu är jag på tvären istället. Han FÅR inte sova här nu, och jag tänker inte sova hos honom (inte ens hälsa på honom om det nu skulle funka) är han snäll kan han få hälsa på mig en stund.

Men nä, passar det inte så får de va! Han måste lära sig att även om jag inte beter mig så kvinnligt och är väl medveten om att jag egentligen inte förtjänar honom, så är det fint att känna sig uppskattad ibland, istället för att få totaldissen jämt.

Nåja, jag har mig själv att skylla. Som ni kanske läste hade jag skyhöga förväntningar på både mig och honom, mest mig själv.. Det blev inte bättre än 'som vanligt' häromdgen, inte fy skam det heller såklart. Men jag längtar efter.. något mer, att våga! :)

Igårkväll knuffades jag ur min 'safetyzone' och visste inte hur kvällen skulle te sig, vart jag skulle sova, om jag skulle sova ensam osv, jag visste ingenting! Jag bad honom ta beslutet, jag brukar alltid fatta fel beslut sådana gånger, men han ville inte. Jag bröt mer elr mindre ihop, låg och grät medans han duchade och när han kom tillbaka var jag bara uppgiven. Jag hade konstaterat att hur kvällen än ter sig kommer jag ha en dålig kväll, och så är det bara. Han tog så småningom beslutet, säkerligen rätt. Men jag var redan förstörd för kvällen, ville helst bara lägga mig och försvinna.

Han blev orolig över märken han har på sin kropp senare, vi googlade lite och han blev ännu mer orolig och uppstressad. Jag insåg inte riktigt det utan läste raden 'alla som lider av det här, kan med hjälp av olika behandlingar bli helt fri besvären eller få dem betydligt lindrade' och eftersom han har några få märken såg jag det som ett väldigt litet problem (det typ ordnar sig med en salva..) och engagerade mig inte mer. Alldeles för sent insåg jag hur mkt han skrämt upp sig själv genom att läsa vidare, och att jag inte klarat av att stå där stark vid hans sida och lugna honom när han behövde mig. Jag har så dåligt samvete, och skäms över min egoism idag.

veckan är strax, förhoppingsvis över. och jag längtar efter att vara nära min karl, så nära man kan komma. jag har varit så kåt och han har fått mig att känna mig åtråvärd, det har varit så uderbart! allt runt oss är så spännande, på gott och ont, och det triggar igång mig!! :)

Här tänkte jag nämna.. pojkarna i mitt liv, och såklart mannen!

När jag började gymnasiet, fick jag ett busskort utav skolan, som innebar att under skoltid kunde jag åka hur jag ville med tåg och buss i hela länet. Det vore slöseri att inte använda det, jag sjukanmälde mig själv och åkte nån dag i veckan iväg. jag tjyvrökte, och började en dag prata med en pojke i en busskur. Vi träffades igen och igen och igen, jag trodde han var min pojkvän efter ett tag. Vi pussades och han tjatade om att vi skulle ha sex, men jag ville inte. Han försökte tvinga mig att iaf suga av honom, jag ville inte. Han sa 'okej då' och gick till soffan bredvid och kysste en utav tjejerna på kinden, sen gick dom in i rummet bredvid och hade sex. Jag trodde ändå att vi var ett par, vi fortsatte träffas och sådär i ett halvår ungefär. Utan att någon visste, ingen fick ju veta att jag skolkade. Han tjatade och jag nekade. Tillslut fick jag nog och ville avsluta, då hotade han mig med att han hade nakenbilder på mig som han skulle se till att alla fick se. Även om jag visste att det inte fanns några så skrämde det mig, men ja, han försvann så sakteliga ur mitt liv.

Efter honom tog jag det lungt. Jag fick upp ögonen för att även om jag kanske inte förtjänar någon, behöver jag inte ta någon äcklig jävel, jag skulle försöka bli lycklig på egen hand. Lika bra det! Samtidigt såg jag den här mannen i ögonvrån och tänkte 'någon som honom ska jag ha, annars får det va!' och så jämförde jag alla med honom. Ingen var ens i närheten av honom, så jag förblev ensam. Med tiden utvecklades det hela till att det var just honom jag ville ha, och inte någon som honom. Men jag insåg ju, han är gift och mycket mycket äldre. Det kommer aldrig att bli något, jag bestämde mig för att flytta hemifrån, och därmed flytta ifrån att ibland träffa på honom. Jag tänkte på honom när jag skrev på kontraktet för lägenheten, det var mitt farväl till honom. Hjärnan fick styra, inte hjärtat.

Jag flyttade hemifrån. Jag blev uppsökt av en man, en gift man. Han visade mig lite av det här, av att vara tillsammans med någon. Först var vi goda vänner, men han ville ha min kropp oxå. På ett fint sätt, han ville njuta av min kropp. Han fick inget sex av sin fru, av mig fick han det. I utbyte av att han visade mig vad sex handlade om, vi låg ibland. Mer ofta pratade och kramades vi, vi blev nära vänner. Han fick någon att prata med, om sitt äktenskap. Och jag såg det som att jag fick ha sex, samtidigt som jag fick se på nära håll hur någon annans förhållande funkade. Jag lyssnade på honom, och förklarade ibland att hans sätt att se på saker inte var det enda. Jag hjälpte honom förstå sin fru, och en dag så var vi färdiga med varandra. Han ville hem till sin fru, och när jag kände det så var det ingen ide att vi fortsatte träffas. Jag sa att han inte behövde ringa mig, men att han gärna fick. Jag har fortfarande fin kontakt med honom, vi pratar ibland och han är lycklig med sin fru nu. Jag vill tro att jag räddade delar av deras äktenskap och har inte direkt dåligt samvete över det.

När det tog slut med honom dök det upp ett sms från en annan man, oxå han gift. Han undrade vad jag gjorde, jag visste mkt väl vad jag gjorde när jag svarade att jag fortfarande låg i sängen. Vi träffades några gånger och 'umgicks'. Hade aldrig egentligen sex, men det var aldrig så att vi pratade med varandra heller. Vi flåsade ikapp en halvtimme ibland, men jag insåg att det inte var vad jag ville ha och avslutade det, nästan. Jag har fortfarande en öppen dörr där om jag bara vill ha sex.

Ryktena nådde mig. Att den här mannen som jag förut jämförde alla med, och som jag tog farväl av när jag flyttade hemifrån. Att hans fru lämnat honom, jag trodde inte att det var sant. Men insåg så småningom att det var så. En tid gick, och han ringde mig. Vi pratade och pratade, jag hade aldrig kunnat prata så med någon. Vi hade alltid något att säga, och även om det blev tyst vart det inte pinsamt. Vi hördes ibland på telefon, oftare och oftare, tillslut varje dag/kväll. Vi träffades sedan några trevande gånger, och en dag när vi skiljdes åt fick jag en kram. Jag hatade mig själv för att jag inte mindes hans doft.

Jag minns fortfarande hur han en kväll satt bredvid mig, och la handen på min fotled. Det gick rysningar genom hela min kropp. Jag tänkte att om det här var det närmsta jag kom honom, skulle mitt liv vara fulländat. Vi kramades när vi skiljdes åt och den här gången gjorde jag allt för att minnas hans doft (han doftade underbart!). En annan kväll satt vi nära, det blev tyst och luften blev sådär tung att man inte riktigt vet om man ska säga något eller inte.. han strök luggen från mitt ansikte och kysste min kind. Han backade, för att se min reaktion. Jag visste inte om jag vågade, men jag såg på honom och log och fick en kyss på munnen. Utan tunga, jag pussade tillbaka.

Vi fortsatte träffas, som fina vänner. Vi tog det inte längre än så, kramar och kyssar, under en låång tid. Jag visste inte hur jag skulle göra, och han såg mig som en ängel som han inte ville/kunde besudla. Jag lärde mig att passa i hans famn, det var så mysigt. Ligga och lyssna på hans andetag och hur hans hjärta slog, och hoppas att en liten del av det slog för mig. Han tycker om MIG och han såg redan från start att jag hade problem med mig själv, dålig självkänsla och han ville hjälpa mig med den. Det var det han ville från början. Hade inte jag velat mer, hade det förmodligen stannat där vid vänskap. Nu har vi ett förhållande, av aldra finaste sorten och allt är frid och fröjd. Men det är svårt för andra att förstå.. Ni kommer väl få höra antar jag..

(läs introna i ordning om du ska) :p

Vi kliver tillbaka till den där kvällen då någon vågade nämna att jag inte tog hand om mig själv, och jag trodde att jag mådde bra. Men det är inte så enkelt, jag förstod det inte då, men jag ersatte rakbladen med att kräkas. Jag märkte inte när det hände, och eftersom jag inte själv förstod var det enkelt att dölja sanningen för andra. Jag skylde på halsbränna, magsår, trasig magmun, stress osv, jag lurade ju även mig själv. Samtidigt utvecklade jag någon slags ångest kring mat öht, jag ville inte äta. Absolut inte när någon såg. Jag undvek måltider, och åt i smyg. Hetsätande heter det visst, följt utav kräkningar.

Även här är det min fina fina karl som fick mig inse hur det egentligen stod till. Han hade bjudit mig på pizza, jag fick ångest av värsta sorten, hatade mig själv och jag drog mig undan från honom. Jag gick in i hans sovrum och la mig på sängen och bara grät, jag ville inte att han skulle se mig sådan, men efter en stund kom han in till mig och la sig och höll om mig. Vi började så småningom prata och jag sa att ja bara ville kräkas, skylde på att jag inte ätit på flera dagar och att magen är ovan att få mat och att det blir problem. Då frågade han 'är det där riktigt sant. är det din mage som vill kräkas, eller är det ditt i huvud?' jag svarade att det är nog både och, och sen grät jag igen.

Jag hade kräkts i stort sett varje dag i tre år, innan jag förstod att jag hade ett problem, och det var han som fick mig att inse det. Det var ändå tufft att inse, det tog lång tid innan jag kunde vara ärlig, och först då kunde jag börja arbeta mot att må bättre.

Jag har än idag svårt att sätta fingret på varför jag mår som jag mår. Jag tycker själv att jag haft en bra uppväxt (även om jag hatade allt när jag var tonåring såklart..) men jag har aldrig behövt sakna något. Varken materiellt eller emotionellt, och jag är så glad att jag växte upp så som jag gjorde i en stor familj, på en gård, med djur kärlek och ansvar!

Han som idag står vid min sida är dock den förste som jag släppt in, som jag kännt mig så trygg med att jag vågat erkänna mina hemligaste fel och brister och mina mörkaste tankar för. Det händer ju såklart att vi ibland pratar om hur värdelös jag tycker att jag är, och han har frågat mig 'vem är det som har tagit ditt självförtroende ifrån dig.. vem?!' och det kanske slåt huvudet på spiken. Jag har aldrig haft något, och jag vet inte varför, min hjärna kanske var felprogrammerad från start.

Jag borde kanske ha börjat med det här, förklarat vem jag är och vad allting handlar om. Jag vet inte om det finns något syfte för någon att följa mig, bloggen kommer väl inte vara speciellt givande för någon förutom mig. (introduktionsinläggen bör läsas i nummerordning)

För många år sedan kom jag i kontakt med människor som skadade sig själva, jag pratade med dem och jämförde mitt egna liv (som jag såklart var missnöjd med, jag var ju 14/15..) och tänkte att jag nog hade tur ändå. Tillslut blev jag så nyfiken på det där, att skära sig själv. Nyfiken. Jag demonterade en rakhyvel och testade. Det gjorde inte ont, men efter en kort sekund kom det blod där på benet. Jag gillade det. Det blev som en befrielse. Jag minns att jag beskrev känslan när jag gjorde det varje dag, som att jag höll andan hela dagarna i skolan, och när jag äntligen kunde skära mig var det som att jag äntligen kunde andas igen.

Jag skar mig aldrig djupt, jag har inga ärr kvar. Jag brukade skära hål på händerna på de synliga blodkärlen, det var enkelt och jag fick alltid mycket blod och små sår. Känslan. Samtidigt hade jag ju märken då, på benen. Nedanför knäna var jag full av streck, som alla såg, men ingen sa något. Förens en kväll, en god vän till mamma och pappa sa de exakta orden 'hur är det? du mår inte riktigt bra.. jag ser sånt. du måste ta hand om dig, du är en fin tjej!'. Det var allt jag behövde, någon vågade säga något. Jag skickad iväg rakbladen dagen efter i ett kuvert, utan adress med ordet 'tack' på brevlådan. Jag slutade tvärt. Och trodde tillsvidare att jag mådde bra.