Min älskade, det var ju han som från första början fick mig förstå att jag ens hade ett problem. Jag pratar med honom och försöker vara ärlig, men jag vill ju inte lägga ansvaret på honom, det är ju jag som är sjuk, så jag berättar inte allt. Jag vill inte komma till honom och säga 'hej älskling, jag kräktes idag' det blir lätt att jag känner mig fånig och som att jag gör mig till och överdriver för att han ska tycka synd om mig. Så vill jag såklart inte ha det!

Samtidigt så önskar jag ibland att han förstod lite bättre, men jag vet inte hur jag ska ge honom kunskapen att kunna hjälpa mig så jag kan vara bättre för honom. Det är nog den första nackdelen jag kommit på med att han är äldre, han ger inte fem öre för internet och google..

Viskade han i min nacke när vi skulle sova igår.

Det är inte enkelt längre min älskade.

och jag känner ibland att jag bara vill skrika att det är skitsamma med allting, och ibland känns det som att jag bara är ett hinder i hans liv och att jag borde kliva undan.

Men jag vill inte vara utan honom, jag älskar honom och jag vill att det ska funka mellan oss, jag vill att vi ska ha det sådär mysigt som jag vet att vi kan! och jag tror och vet att jag kan göra honom lycklig, hjälpa honom och ge honom ett bra liv!

Hela kvällen igår var så underbar, så som jag vill att mitt och vårat liv ska vara! Tills han gled in på ett ämne som fick mig att tänka på det som känns fel, och jag grät och var orättvis mot honom och han blev ledsen på mig.

Det borde inte vara såhär svårt. Vi borde inte ha dom här problemen, det är det som gör mig mest ledsen. Det borde inte vara svårt, han borde bara välja mig. Samtidigt så vet ju jag att föhållanden tar slut, och vi med vår åldersskillnad har väl knappast bättre odds än andra. Och när han för gott lessnat på mig och det tar slut, vill jag inte att han ska stå ensam i världen och jag vet inte hur jag kommer agera, om jag klarar av att bry mig om honom eller om jag ens överlever ensam. Jag känner trygghet i att de har en okej relation och därför vill jag inte förstöra något, de har gemensamma barn och de kommer finnas i varandras liv jag förstår det. Varför han ska spendera tio timmar i veckan (oftast mer!) med att hjälpa henne förstår jag däremot inte när jag vill ha mer tid med honom, och jag förstår inte varför han inte ser det lika som jag gör. ååh.

Nej, sannerligen kära du. Det är inte enkelt längre.

Så länge jag kan minnas har det aldrig känts speciellt mycket när någon rört vid mina bröst, eller nipples. Jag har sagt åt män att de får ta i ordentligt om de vill leka med tuttarna för annars tycker jag att det mest blir tråkigt.. :P

I typ två veckor har de till min förvåning varit superkänsliga! Han har knappt fått mer än rört vid dem och jag har tiotals gånger känt mig tvungen att ta bort hans händer. Det har varit jättemysigt, men samtidigt lite oroväckande. Han har sagt att det kanske beror på att jag snart ska ha mens och därför blivit mer känslig och han klagar inte hehe.. meen jag tänker att jag har haft mens förut och det har inte varit såhär. Jag har på riktigt varit orolig att jag blivit gravid. Idag sitter jag dock med världens mensvärk och hoppas att mina bröst fortfarande ska vara lika roliga om en vecka :)

Vi hade en så fin fredag, parmiddag <3

Det var underbart, mysigt och kul och UNDERBART!!

Sen sov vi hemma hos mig, och sen hade vi båda lite grejor att fixa med i morse, men sen åkte jag till honom igen. Vi hade det superbra, verkligen superbra! Vi busade med varandra, skrattade och jag njöt verkligen av varenda sekund, det kändes som vi flög fram på moln.

Så hör vi en bil på gården. Hans ex som dyker upp oanmäld, och jag blir skickad ner i källarn å gömma mig. Han gjorde henne den tjänst hon kom dit för att be om, och jag lyssnade på hur de pratade och skrattade ihop, och sen åkte hon.

Han kom till mig och trodde allt fortfarande var lika bra. Men jag ville inte prata med honom och jag ville inte att han skulle ta i mig. Det kändes hemskt, jag älskar honom men vill inte ha honom i samma rum. Jag sa att han ändå inte kan prata med mig just då, och bad honom lämna mig i fred. Det är ingen ide, jag blir bara orättvis och grinig när jag blir sådär.

Vi samsades inte innan jag var tvungen att gå och i dörren när han försökte charma mig så sa jag till honom att det känns som att allt är skitsamma allting. Han blev jätteledsen, och jag orkar inte bry mig.

Well. Nu har jag ätit massvis med lösgodis, varför inte lixom? Jag vet ju att jag ändå ska kräkas snart? Det är inte någon idé längre att försöka lura någon. Jag har fallit tillbaka, så fort jag blir stressad ledsen eller något inte faller mig i smaken så kräks jag.

Jag vill inget annat just nu än att ligga i sängen hela dagarna, helst med honom bredvid, och inte behövs göra någonting! Men schemat är fullspäckat, dag efter dag. Och allt känns övermäktigt, jag har ingen makt över mitt egna liv, jag måste ta tillbaka makten. Jag vill inte ha livet fullt av onödiga 'måsten' med saker som jag inte vill göra, men jag vet inte vem som skulle kunna ta över det heller, det finns ingen. Från det att jag vaknar tänker jag hela tiden på nästa gång jag har en timme till övers och kan klä av mig och krypa ner under täcket.

Jag orkar inte heller vara arg, jag orkar inte vara stark och jag orkar inte vara snäll och jag klarar inte av att ge honom stöd när han behöver. Jag är i en period av sjuklig svartsjuka, han kan knappt nämna hennes namn utan att jag börjar gråta (vilket leder till att han inte ens vågar nämna om hon ringt, vilket leder till att det känns som att han ljuger vilket inte alls känns bra såklart..!). Han ser ingen anledning till att ändra sitt beteende, utan tycker att jag tjaffsar om skitsaker. Och jag kan inte förstå att han inte förstår mig. Det är trassel!

Ibland känns det som att jag ser hur vår relation kommer ta slut när vi pratar om henne, men jag vill inte låta henne vara den som förstör det här för mig, oss. Jag blir bara matt. Och som sagt, alla dessa måsten, och detta fullspäckade schema (jag skojar inte, jag är alltid påväg till nästa grej! tio minuter hemma för att byta kläder eller hämta det som behövs några gånger om dagen är min vardag.. suck.) om jag ändå hade bara honom och mig och vårt liv att fundera på!!

Det är så skönt att den biten funkar. Att oavsett om vi gör varandra ledsna, inte har tid att ses eller bara går i samma slentrian, så är sexet helt awesome! Han kommenterade det för någon vecka sedan, att det egentligen är sjukt att det är den biten som fungerar bäst, med tanke på åldersskillnaden.

Jag tog lite illa vid mig när han sa så, jag vill inte att det ska handla om sex mellan oss. Men det vet jag ju att det inte alls gör. Dessutom har jag för mig att jag läst någonstans att "ett bra sexliv tar upp 10% av ett förhållande, medans ett dåligt sexliv tar upp 90% av ett förhållande" och det stämmer nog.

Jag tycker att det är fint. Oavsett hur irriterade vi kan bli på varande ibland, så kan en övertydlig invit alltid leda till ett fånigt leende och vi byter båda direkt fokus. Det känns oxå som att vi genom det bevisar att även de konstiga kvällar då vi påpekar varandras brister så vill vi ha varandra nära, på alla vis, alltid! Det är mycket annat runt oss som strular nu, saker vi inte kan påverka. Så att få försvinna in i en sexdimma och inte tänka på något annat är så.. befriande! Som en liten fin fantasivärld där det finns bara vi två! (och katten som blir svartsjuk på att hon inte får någon uppmärksamhet..) haha!

jag kräktes igår

och det känns som det är dags att ge upp. Det kändes iaf som det när jag gick till toaletten då, på jobbet. Jag tänkte 'det här kan jag iaf' och att det är lika bra att fortsätta så. Skit!

Nu sitter jag här, och vet inte hur jag ska bete mig. Jag vill äta, men allt jag tänker på är onyttigheter som om jag skulle äta får mig att må dåligt sen. Min älskade kommer inte hit förens ganska sent, så det är upp till mig ikväll att ta hand om mig. Det funkar sällan. Även om han inte märker att han räddar mig vissa kvällar så räcker hans närvaro för att jag ska stå kvar på båda benen och inte bryta ihop :)

Att sova brukar oxå funka, kanske blir kvällens räddning.

Att sova tills han dyker upp..

Tack hörni för kommentarer och frågor, jag blev verkligen jätteglad (från superdeppad) när jag loggade in och såg det :)

Någon annan än honom om står mig nära och som jag kan prata om allt med, jag har ju min lillasyster, som jag vet skulle ställa upp! Jag vill inte missbruka det, och jag vet att hon har egna problem så jag vill inte tynga ner henne med den värsta skiten ifrån mitt liv i onödan.

Han skulle oxå behöva någon annan än mig, eftersom jag inte är mottaglig för allt längre.

Jag kom in i hans liv ganska snart efter deras separation. Det känns som jag var delaktig hela tiden, jag var hans stöd och den han kunde vända sig till och för hans del var skilsmässan inte så jobbig, iaf inte från den stunden jag klev in i bilden (såklart det måste ha varit jobbigt. men inte alls så dramatsikt och tragiskt som man kan tänka sig!). Och vad jag förstått så var ingen utav dem lyckliga innan skilsmässan heller utan allt var bättre än att fortsätta trampa i samma destruktiva spår. De hade varit gifta i många år, och jag hade full förståelse för att de inte på direkten kunde klara sig utan varandra. Jag var glad åt att de kunde umgås och att de kunde ha en god relation och ett bra utbyte från varandra. Han hade väl aldrig behövt städa och hon hade aldrig behövt byta däck på bilen, så de visade varandra. Helt okej, och jätteschysst - till en början.

Nu är det mer än två år sedan hon sa att hon ville skiljas, ungefär två år sedan hon flyttade och snart två år sedan de skrev på papprena. Han ser absolut inget fel i att hon bakar bullar och lägger in i hans frys eller att hon får ved utav honom när hon behöver. Om hon bad honom byta en glödlampa skulle han åka dit snabbare än blixten, och om jag bad honom om det skulle han skratta och säga åt mig att göra det själv.

Jag tror hon slagit sig fri från honom, men vill ändå ha honom kvar medans hon väntar på att hitta rätt bland alla karlar där ute, och därför verkar det som att hon utnyttjar honom. Hon är mot honom på ett sätt, som får honom att känna sig behövd, medans hon säger till andra att det vore skönt om han höll sig undan. Jag får höra båda sidor av den historien, men jag kan ju inte säga det till honom, för han skulle inte tro mig. Jag får oxå höra folk som säger att han fortfarande älskar henne och att han fortfarande fjäskar för henne för att få henne tillbaka.

Han tror att han tjänar på att serva henne med tjänster och hjälp och stöd i allt, att han ska få igen det i välvilja. Men för mig känns det som att han förbereder sig för att dumpa mig och då vill ha henne kvar som sin trygghet.

Jag är aldrig långt ifrån tårar, det räcker att tänka på senast han bad mig att vänta för att han skulle göra något för henne, eller sist jag var tvungen att gömma mig i sovrummet för att hon dök upp. Det känns som att det här är det som kommer ta död på vårt förhållande, att han strävar mer för att hålla henne nöjd än mig. Och att han inte ser något fel i det. Han tycker att det är en skitsak medans jag ligger i sängen och gråter och bara vill skrika att han inte behöver ringa mig förens han valt bort henne.

Men jag är så plågsamt medveten om att jag inte vill vara utan honom, och att jag inte skulle klara mig många dagar innan jag kom krypandes på knä och bad honom ta mig tillbaka. FAN!

Som sagt. Jag skulle behöva nån, opartisk som jag kunde prata om allt sånthär med, som inte skulle döma eller tycka, utan som bara skulle hjälpa mig förstå, eller att ibland få honom att förstå.. :/